MOURNING

REYNALD ALTÉMA, MD

How I miss the days of yore,

While sweating the details of daily living’s core.

Addicted to a smile’s shine soothing,

Now stressed by a necessary face mask, even when fancy.

A social butterfly beats a recluse.

Sterile, cold, practical greeting by fist bump

Pales to a handshake’s warmth.

Dazed, I watch an internecine joust,

Fellowship, soul’s sap, has gone underground,

Boosting fortune of good health, life’s salt, to flourish.

Like a mom choosing between twins.

 

How I miss the days of yore

When coping with daily living wasn’t such a chore

Death and illness were not such preeminent concerns.

Friend, stranger? No fear as potential disease carrier.

Gathering, one of our social pleasures now in purgatory.

Falling victim to a dust mote,

A possibility no longer remote.

Present unnerving, stressful days,

Forgetting carefree, gleeful times of recent past.

 

How I miss the days of yore,

Now part of my memory’s store.

My soul’s shrouded for lost freedom

To wander, travel by sea or air,

Concert attending at a hall or in open air,

Group dinner once revered now frowned upon.

Forced to accept my pad’s mildew over nature’s balmy breeze.

Confinement has put my existence in consignment

A curfew that may change it forever.

How do I remain a social animal and enjoy living?

Is it a one-off global calamity? A new norm?

I am not sure if the old era will ever return

Or if a new era is beginning.

  

LE DEUIL

REYNALD ALTÉMA, MD

La nostalgie me renfrogne le cœur,

Il n’existe pas un chœur

De la routine d’hier et d’aujourd’hui.

Bercé par l’intoxication de l’éclat d’un sourire,

Maintenant angoissé par le besoin d’un masque, même stylé.

Le salut sanitaire remplace la chaude poignée de main

Le reclus piétine la présence du copain mondain.

J’assiste, incrédule, à une saccade intestine,

La camaraderie, la sève de l’âme, a pris le maquis

Pour sauvegarder la santé, le sel de la vie,

Une séparation indicible de jumelles.

 

La nostalgie grésille dans ma poitrine

Par la réalité, au su et vu comme dans une vitrine,

La mort et la maladie, les soucis de nos jours.

L’autrui, ami ou inconnu, devient vecteur de germes,

L’assemblée, de suprême en bête noire,

La hantise du grain de poussière mortelle,

D’aberration en possibilité réelle.

De l’insouciance et de la gaieté,

À la déprime et l’effroi, du jour au lendemain.

 

La nostalgie a pris la forme d’un linceul

En guise de secours, j’ai recours, seul,

Aux bons vieux souvenirs de ma liberté d’autrefois,

D’errer, de voyager par terre ou mer,

D’aller au concert en salle ou en plein air.

Le souper de groupe, prisé, maintenant banni.

La moisissure du patin plutôt qu’une brise adoucissante,

Le confinement relègue mon existence en suspens,

Une consigne qui peut la changer ad vitam æternam.

Un animal social et jouir de la vie, est-ce possible ?

Est-ce cette calamité unique ? Le nouveau paradigme ?

Je ne sais pas si l’ancienne ère ne reviendra jamais

Ou si nous sommes à l’aube d’une nouvelle ère.

 

 

DÈY

REYNALD ALTÉMA, MD

M santi m doba kou yon azoumounou ki pran m.

Lavi jodi ak yè pa sanble e sa pa antre nan san m

Yon bèl souri, se kou bout lò kòm sansasyon.

Pote mask ki nesesè, menm byen bwode enkyete m.

Ann kore bay kout je a bay lanmen.

Nou tounen koyo, nou pa vle ret sou moun.

Sezi, m a p gade yon lakilbit an fanmi,

Al nan zanmitay, chabon pou dife nam, pran bwa chat,

Pou ka bay jarèt a lasante, bonjan grenn sèl lavi.

Poutan yo se de marasa ke n renmen anpil.

 

M santi m doba e kè m pre pou fann

Tan l a p tann vi senp lontan an tounen,

Tann kou pwa tann.

Maladi ak lanmò a p vire lòlòj nou nèt al kole.

Nou kou koukouy k a p klere pou je li,

Nou tout sispèk ke nouchak ka gen jèm maladi a.

Jan nou renmen kòkòday e byen sa tonbe tchouboum

Paske n pè yon ti grenn pousyè ka fann fwa n

Kouwè l fè anpil nan nou al nan peyi san chapo.

San bri san kont, nou kòm karavachè ki t a p banbile

E ki a p pase kalvè pote tanbou lou.

 

M santi m doba kouwè yon moun an dèy

Ak nam mwen vlope, lespri m mòksis

Kou lè m jwenn yon dyòb sèkèy.

Bon moman nan jou lavi m,

Se nan memwa m yo ye kounye a,

Libète pou al isit lòtbò, voyaje jan m pito,

Ale nan konsè nan sal oubyen deyò,

Bèl plezi manje an gwoup, kouwèlye a entèdi.

N blije respire odė kanni kay,

Ke pafun seren ki karese figi n.

Lè kay ou tounen prizon, lavi w vin ambreye sou bak,

E sa ka chanje l san gade deyè.

Èske l toujou posib pou w nan kòkòday e jwi lavi ?

Èske plè sa a se yon aza? Ousnon nou pran nan twa wa ?

M pa konnen si tan avan an pa p janm  tounen ankò,

Oswa si se devanjou yon lòt tan ke nou wè la.

Return to homepage